.

Jag har faktiskt aldrig varit kär. Om jag däremot måste säga någon så skulle jag säga Jonas, en kille som jag gick i samma klass som i både låg och mellanstadiet. Oj, han var verkligen klassens hunk på den tiden och jag var verkligen helt galet förtjust i honom. Vi var tillsammans många många gånger men jag tror inte riktigt kan man kalla det kärlek ? Det är mer en förälskelse. Dessutom så bytte man ju pojkvän varje vecka när man var i den åldern och inte pratade man med varandra heller. Utan man bara lixom .. var tillsammans!

Jag är förjävligt kräsen när det kommer till killar och har hemskt svårt för att gilla någon for real. Det har väl hänt cirka tre gånger att jag haffat någon riktigt snygg kille som jag verkligen gillade men när jag lyckats få honom tröttnar jag omedelbart och allt blir som bortblåst och jag går vidare precis som inget har hänt. Jag tror egentligen att det är spelet jag gillar! Den där spänningen av att inte veta om han tycker samma sak om mig, att försöka få kontakt, den första flirtiga blicken osv .. det älskar jag. Däremot har jag faktiskt träffat på en riktigt snygg och grymm kille som jag gärna skulle vilja träffa igen, men samtidigt kan jag inte sluta fundera på om det är på grund av att han är väldigt svår att få (beror på en del olika saker, tex att han bor långt ifrån ..) som gör att jag vill ha honom? Att vara i ett seriöst förhållande skrämmer mig lite för jag gillar inte att ha "skyldigheter" till någon .. det får mig att känna mig låst och det är den absolut värsta känslan som finns. Jag vill kunna göra som jag vill och när jag vill och med en pojkvän brevid mig så funkar det inte riktigt lika bra.  Men vem vet, när den snygga killen med världens skönaste personlighet dyker upp (kanske den "svåra" killen? ... Jag gillar ju utmaningar ;))kanske jag tänker helt annorlunda? Det återstår att se.