25. En första
Satt och klurade länge på denna fråga tills jag lyfte huvudet från datorskärmen och såg en bild på mig när jag var med i furuviksbarnen och jobbade hela sommararna som cirkusartist. Finns inte ord för hur mycket jag saknar det, och ja, skulle jag få chansen idag skulle jag absolut välja att gå tillbaka! Absolut de bästa tiden i min barndom. Tre underbara år av lycka, glädje och fantastiska människor.
Det hela började med att jag skrev upp mig för en veckas prova på cirkus under sportlovet, sånt där man kunde göra varje år när man var liten och det äntligen blev sportlov. Jag fastnade direkt för allt som hade med luftakrobatik att göra, vilket innabar tyg,rep och trapets! Efter en hel veckas träning och mycket beröm från mina tränare och cirkusdirektören så ville dom att jag skulle komma tillbaka för en uttagning inför sommarens föreställningar, vilket jag också klarade ock kom med mest! Minns att jag var världens lyckligaste jävel när jag öppnad brevet och läste att jag hade blivit antagen, går inte att beskriva. Jag träffade många vänner, bland dessa blev sandra, hanna, tove, amanda de jag umgicks med. Mina nummer i föreställningen var första året akrobatik och dans. Nybörjare fick aldrig något stort nummer då de äldre var duktigare och mer rutinerade. Jag strävade hela tiden efter att få ett eget luftnummer och hittade snabbt min kärlek, tyget! Redan andra året fick jag bli reserv för både tyg och trapetsnumrena så varje gång någon av de artisterna som egentligen hade det numret var sjuk så fick jag hoppa in. Samtidigt var jag med i akrobatiken, dansen, ett marionettnummer och klot!
För att komma till frågan en första, jag minns min första föreställning som igår! Hela truppen stod bakom ridån och skulle göra våran entreshow. Jag minns spänningen i luften och publikens jubel utanför! Ida (som hade till uppgift att presentera showen) stod ute i manegen och taggade upp publiken till skyarna medans vi andra stod där bakom och önskade varandra lycka till genom att göra våra små lyckisar som vi så fint kallade. Det var som små ramsor man hittade, och alla körde olika ramsor med alla. Haha, låter wierd för er kanske, men de var verkligen guld! Så fort ridån drogs åt sidan och vi sprang ut i manegen fylls man av en obeskrvlig känsla, som att man är oövervinnerlig. Det är helt sjukt .. finns nog ingen känsla som denna. Alla blickarna mot en, allt jubel och all energi. Det är fantastiskt.
Minns min första tyguppvisning också. David var sjuk och jag var första reserv ofcourse så jag fick göra mitt helt enga tygnummer inför en fullsatt publik! Jag var helt ensam i manegen också och ALLA, jag menar verkligan ALLA artisterna, stod och kikade ut genom ridån och kollade på mig. Jag var ju så himla liten så alla ville se att jag klarade mig bra med tanke på hur jävla jobbigt det är att göra ett tygnummer. Jag var verkligen helt slut efteråt men det var så värt det för jag har aldrig kännt mig starkare men samtidigt så jävla svag. haha, trött som satan efter nummret, men jävligt stark av all jävla energi publiken och mina cirkusvänner gav mig. Det var det bästa någonsin. Jag har faktiskt allt på film, så synd att jag inte kan visa det här för er för trust me,jag var riktigt jävla duktig! Lovar att jag hade jobbat som cirkusartist idag om jag hade fortsatt, men allt slutade efter tredje året då jag inte kunde vara kvar på grund av att vi åkte till bosnien varje år och det fick man egentligen inte göra, för man skulle jobba hela sommaren.
Älskade varje minut av det. Tänker ibland på de stunderna, de absolut bästa studerna evah! ♥
Det hela började med att jag skrev upp mig för en veckas prova på cirkus under sportlovet, sånt där man kunde göra varje år när man var liten och det äntligen blev sportlov. Jag fastnade direkt för allt som hade med luftakrobatik att göra, vilket innabar tyg,rep och trapets! Efter en hel veckas träning och mycket beröm från mina tränare och cirkusdirektören så ville dom att jag skulle komma tillbaka för en uttagning inför sommarens föreställningar, vilket jag också klarade ock kom med mest! Minns att jag var världens lyckligaste jävel när jag öppnad brevet och läste att jag hade blivit antagen, går inte att beskriva. Jag träffade många vänner, bland dessa blev sandra, hanna, tove, amanda de jag umgicks med. Mina nummer i föreställningen var första året akrobatik och dans. Nybörjare fick aldrig något stort nummer då de äldre var duktigare och mer rutinerade. Jag strävade hela tiden efter att få ett eget luftnummer och hittade snabbt min kärlek, tyget! Redan andra året fick jag bli reserv för både tyg och trapetsnumrena så varje gång någon av de artisterna som egentligen hade det numret var sjuk så fick jag hoppa in. Samtidigt var jag med i akrobatiken, dansen, ett marionettnummer och klot!
För att komma till frågan en första, jag minns min första föreställning som igår! Hela truppen stod bakom ridån och skulle göra våran entreshow. Jag minns spänningen i luften och publikens jubel utanför! Ida (som hade till uppgift att presentera showen) stod ute i manegen och taggade upp publiken till skyarna medans vi andra stod där bakom och önskade varandra lycka till genom att göra våra små lyckisar som vi så fint kallade. Det var som små ramsor man hittade, och alla körde olika ramsor med alla. Haha, låter wierd för er kanske, men de var verkligen guld! Så fort ridån drogs åt sidan och vi sprang ut i manegen fylls man av en obeskrvlig känsla, som att man är oövervinnerlig. Det är helt sjukt .. finns nog ingen känsla som denna. Alla blickarna mot en, allt jubel och all energi. Det är fantastiskt.
Minns min första tyguppvisning också. David var sjuk och jag var första reserv ofcourse så jag fick göra mitt helt enga tygnummer inför en fullsatt publik! Jag var helt ensam i manegen också och ALLA, jag menar verkligan ALLA artisterna, stod och kikade ut genom ridån och kollade på mig. Jag var ju så himla liten så alla ville se att jag klarade mig bra med tanke på hur jävla jobbigt det är att göra ett tygnummer. Jag var verkligen helt slut efteråt men det var så värt det för jag har aldrig kännt mig starkare men samtidigt så jävla svag. haha, trött som satan efter nummret, men jävligt stark av all jävla energi publiken och mina cirkusvänner gav mig. Det var det bästa någonsin. Jag har faktiskt allt på film, så synd att jag inte kan visa det här för er för trust me,jag var riktigt jävla duktig! Lovar att jag hade jobbat som cirkusartist idag om jag hade fortsatt, men allt slutade efter tredje året då jag inte kunde vara kvar på grund av att vi åkte till bosnien varje år och det fick man egentligen inte göra, för man skulle jobba hela sommaren.
Älskade varje minut av det. Tänker ibland på de stunderna, de absolut bästa studerna evah! ♥
Gruppbilder från 2001 och 2002. Bilden året 2003 var jag tyvärr inte med på för jag var utomlands :(
Kommentarer
Trackback
